17/2-2016 Rödvinsgryta

Vilken dag det var igår…

Gick på high speed från fyra på morgonen tills kroppen sa ifrån framåt fem på eftermiddagen.
Idag ska jag äntligen ta min medicin, men jag vet att den kommer slå ut kroppen.
Energin jag fick känna igår var trots allt fantastisk!
När jag och en av mina bästa vänner gick en lång sväng i solen kändes uppförsbackarna knappt av! Benen som senaste tiden känts så tunga, lyfte nästan från marken av lättja. Fast på kvällen när det var musikalgrupp fungerade ingenting. Kunde inte lyssna, visste knappt vad vi höll på med? Trött.
Okoncentrerad.
I min egen värld.
Häftigt hur medicinen kan påverka så mycket – på gott och ont…

Ska träffa min sjuksköterska idag, säga att jag gärna testar en annan medicin. En som kan få mig mer ”filtrerad” och lugnare, men som inte gör mig så gaaalet trött!
Frågan är, kan man få allt?

I eftermiddag blir det att testa göra en rödvinsgryta i min underbara lergryta! Den är underbar, på alla sätt ❤
Får bli morötter, potatis, lök, paprika, broccoli, grytbitar, grädde, rödvin, fond.., lagerblad och kryddor i.
Spännande!
Har bakat både kanelbullar och ja, det blev vaniljbullar igår. Asgoda! Inte vackra, men underbara i smak.
Ville bjuda på något riktigt gott igår när jag blev intervjuad hemma hos mig av Hemmets Journal – i närmre tre timmar. Ett väldigt fint möte med mycket skratt och tårar. Läsa om mig bör man kunna göra i maj.

Nepp, upp. Ut med Molly, medicin. Sen förmodligen sova.

Måste orka med bion ikväll.

Have a good day. Chao.
image

Annonser

16/2-2016 Im craving for you!

Klockan är 05:21 – jag har legat vaken i en timma och 8 minuter…

Tyckte att ett blogginlägg kunde passa sig bra i denna rastlösa stund.
Sova?
Nej alltså, min nya sjuksköterska glömde kontakta läkaren om ett nytt recept gällande min adhd-medicin, trots att min älskade(!!!) föredetta sjuksköterska påminde honom – för en halv månad sedan. Suck.

När jag då var på Apoteket i söndags fanns inget att hämta ut och jag kan hämta ut ny medicin först i eftermiddag. Suck, suck!

Jag har ätit min medicin i ett och ett halvt år. Stratera. På den här tiden har min omgivning uppfattat mig som betydligt(!) lugnare, mer fokuserad – inte riktigt lika crazy. Så ja, jag har fungerat bättre och alla dessa bergochdalbanekänslor har filtrerats bort några aningar.
Dilemmat är tröttheten. Extrem trötthet! Drivet.. Jag brukar sakna dig.

Nu – inser jag att medicinen är nödvändig för att jag ska kunna ha en ”normal” vardag. Konsekvenserna av att inte ha ätit den på ett och ett halvt dygn är följande:

Jag kör på som en speedad kanin. Kör, kör, köööör!
Tvätta, städa, damma, duscha, laga mat, KBT-behandling, handla, prata i telefon en timme, prata i telefon en timme till, äta. Ont i magen… Ut med hunden – leka! Baka, fixa, trixa. Telefon igen. Farmen!! Kolla mobilen, kan inte sluta – lite till, lite till. Hjälp.
Äta? Ja just det! Äta. Ont i magen. Måste fixa håret.
Tänka på framtiden, ångest. Glädje! Ångest.

När jag väl kunde gå och lägga mig efter en lugnande cigarett igår kväll tycktes det omöjligt att somna.
”Hallå? John Blund? Jag är redo!!  — Efterblivna John…”
Efter knappt fyra timmars sömn ligger jag här, trött. Inte sömning. Speedad. Vill baka! Igen. Vaniljbullar vore gott.
Fast jag bakade kanelbullar för några timmar sedan – asgoda!
Jag kände mig tvungen att göra något jag kan bjuda på när jag får gäster vid 09:15 från Malmö.

Herre Gud…

Jag vet att när jag väl tar min medicin, som jag kan göra först imorgon morgon, så lär jag bli helt utslagen. Sova ungefär.., jättelänge! Kanske känna mig något deprimerad. Det är värt det.
Har jag levt så här i 24 år??
Inte konstigt om min omgivning inte orkat med mig till och från, jag orkar inte med mig själv så här. Påfrestande, ansträngande. Galen!
Men jag orkar inte vara trött längre… Får kanske bli en annan medicin? Jobbigt. Så mycket jobb.

Skönt att skriva av sig, men just nu känner jag mig ännu piggare. Det här kommer att bli en lååång dag.

Stratera – im craving for you!

image

2/2- 2016

Jag har inte skrivit här på ett tag. Ett ”tag”… Jag har inte haft tid.
Jo, tid har jag haft, men jag har inte haft lust. Ingen direkt ork heller för den delen.

Jag skriver krönikor för Jönköpings-Posten nu. Jag har gjort det i lite mer än ett år. Cirka 30 stycken är jag uppe i – olika ämnen. Det är kul trots att jag till och från kan känna en viss press, pressen att prestera, att leva upp till förväntningar. Jag har hittills bara fått positiv respons – konstigt nog. Skönt!
Men mitt fokus har hamnat där och inte så mycket i bloggen.

Jag borde kanske skriva här mer? Skriva av mig som jag tycker så mycket om.
Hur det går med boken? Jo… Den har legat lite på is. Det blev för mycket med den också. Jag vill ta upp den, jag vill ge ut den. Men det är otroligt mycket jobb som ligger bakom och mer kommer det att bli. Trycker lite över bröstet när jag tänker på det…
Eller så är det tröttheten? Eventuellt ångesten över att jag idag fyller 26 år? Skulle absolut kunna vara så.

10 år har gått sedan jag firades sista gången av min mamma. Minns det så väl.
För väl… Saknar henne nu, men jag dämpar smärtan en aning med mitt favoritvin.

Firar min födelsedag genom att jobba på Carlings några timmar. Jag jobbar där – extra. Älskar att vara där! Har velat vara där i många, många år. Nu var det dags. Som jag brukar säga, allt har sin tid. Den tiden var – nu.
Efteråt är det musikalkurs. Kommer bli jättekul att vara på plats igen efter några veckors uppehåll under jul och nyår.

Jag har sökt två utbildningar inför hösten, får se om det blir någon av dem eller vad som händer? Livet kan ju ta snabba vändningar, det vet jag så väl vid det här laget.

Vad som har hänt sedan jag fyllde 25? För mycket…

SAM_2367_36961

6/8- 2014 Hej då.. För ett tag

För några veckor sedan, så hände det något inom mig…

Jag började känna av det där svarta. Det där mörkret som till och från intar min kropp.
Den här gången, känns det av mer än vad det har gjort på riktigt länge och det påminner om det mörker som intog mig för ungefär ett år sedan.
Det är inget som direkt har hänt för att jag ska känna så här, utan det bara kommer.
Kemiskt, så sitter det i kroppen.

Allt går jättebra med Molly, trots att man blir väldigt trött av att ha valp.
Jag har haft en bra relation till mina vänner och i min familj har kärleken vart starkare än någonsin.
Mitt och Christians förhållande är så bra det bara kan och vi älskar varandra mer än allt.
Jag har flera framtidsplaner och jag vet vad jag vill göra och vem jag vill göra det med.
Som sagt, ”inga problem”.

Men trots att det ”borde” vara bra, så är det inte det.
Jag mår skitdåligt!
Känner mig ändå ensammast i världen och som en börda för min omgivning.
”Det blir bättre utan mig…”
Jag har ångest nästan hela tiden, jag gråter och känner mig meningslös, otillräcklig och dålig.
Självförtroendet är på botten och jag trampar på det mer och mer.
Jag kan inte åka till affären, för jag vill inte komma i kontakt med människor.
Bara jag ska gå ut och rasta Molly så är jag rädd för att träffa någon.
Gör jag det så går det ändå rätt så bra, ja jag är ju van vid att kunna ”sätta på mig masken” och jag är rätt så bra på det också.
Jag orkar inte göra nånting och har ingen lust för någonting.
Dock så bryter min rastlöshet i adhdn fram och gör att jag gör impulsiva saker istället, så som att lämna ut mig själv för mycket i vissa blogginlägg… Och inte bara mig, utan andra.
Kan inte hålla emot, utan måste(!) få ut det onda inom mig på något sätt?
Tror att det även är för att jag får för mig att det inte är någon som läser min blogg, fastän att det är det.
”Tror” att ingen ändå kommer att få veta…
Hjärnan spelar mig ett spratt och därför är det dags att sluta nu.

Jag är på väg att bli sjuk., igen.
Och det är inte ens höst än.
Ångesten och depressionen borde inte komma nu.
Inte redan, fastän att jag var hoppfull på att de inte skulle komma alls.

Jag ringde psykiatrimottagningen för att få min läkartid tidigarelagd igår.
För, jag måste få hjälp nu!
Det är som jag själv säger i mina föreläsningar,
-”Ta hjälp. Om inte för din skull, utan för de som står bredvid.”

Bara att när jag ringde för att boka om min tid igår, så blev jag omdirigerad 8 (!) gånger.
Sista gången bröt jag ihop och sa att jag bara ville få hjälp att ändra min jävla tid!
Jag försökte idag igen och det blev på samma sätt…
Det slutade med att jag har kvar min ”gamla” tid, så jag får liksom härda ut.

Så tills dess, så ”försvinner” jag iväg ett litet tag.
Måste fokusera på mig själv, Molly .. min bok.

Gör jag inte det, kommer jag aldrig att fixa att föreläsa i höst.
Jag tror att det är det jag saknar?
I våras mådde jag verkligen bra.
Att föreläsa gjorde mig gott.
Kollar på min föreläsning på youtube där jag säger att,
-” Jag tror aldrig att jag har mått så här bra?” Och så var det!!
Men det går fort i svängarna.
Lite för fort och jag hoppas att jag snart kan få en medicin som hjälper mig med att få balans.

För jag orkar inte mer…

Det handlar inte om saknaden efter mamma eller alla förluster och de man mist, för det har ”vi som blev kvar”-projektet hjälpt mig så oerhört mycket med!
Nu handlar det bara om mig själv och den där smärtan som kommit och har gjort mig till den jag är, vare sig om jag hade mist massa nära och kära eller inte?

Jag gör inte det här inlägget för att någon ska tycka synd om mig.
Jag gör det för att ge en förklaring till de som ser upp till mig och som jag har hjälpt via mina föreläsningar och projektet.
Tro inte att allt jag har sagt är skitsnack, utan det hjälper verkligen!
Det är bara det att mina ”handikapp” gör att jag behöver extra hjälp…
Jag ska ta den nu.
Och, jag skriver för att få ur mig lite mer av det där mörkret.

”Man undrar varför vi håller fast vid förväntningarna.
För det är bara dem som håller oss
Stadiga. Stående. Stilla
Förväntningarna är bara början.
Det oväntade är det som förändrar våra liv.”
IMG_0601

4/8- 2014 Velig …

Kom nyss hem från veterinären.

Idag var det dags för Mollys 12 veckorsvaccination.
Hon skötte sig galant!
Allt såg bra ut och självklart så charmade hon personalen ❤

Jag har inte kommit igång med bokskrivandet igen, efter några veckors uppehåll.
Jag har ingen motivation, inget fokus.
Okoncentrerad och trött.
Funderar till och från att skita i det helt.., precis som bloggen.
Börjar bli trött på att vara en "offentlig person".
Jag vet inte om jag fixar det längre?

Får ju se hur det känns om några veckor, då jag så smått börjar föreläsa igen?
Och nästa vår, då föreställningen "Vi som blir kvar" ska visas på nytt.
Jag kommer att synas och höras, så enkelt är det.
Det är självvalt att föreläsa, jag vet. Och jag tycker om det!
Men det kanske räcker med föreläsningarna?
Jag kanske inte ska lämna ut mig på det sättet som jag gör här,
även fast jag vet att det hjälper många andra att läsa.
Det hjälper ju mig själv också,.. Att skriva.
Ta bort facebook och instagram.
Försvinna…
Då kan den som bryr sig om mig, höra av sig och fråga hur jag mår istället?
Inte "Ja men, jag vet ju hur Elin mår. Det läser jag ju i bloggen."
Och är det av nyfikenhet, eller för att man faktiskt vill veta av kärlek och omtanke?
Jag tror på det första…

Jag är väl inte ensam om att vilja "försvinna" skulle jag tro.
Det är nog en hel del av er som överväger att ta bort era "liv" på nätet.
Men fan så tomt det skulle bli…

Aja, tillbaka till boken.
Jag vill skriva, jag vill ha den klar!
Men vägen dit är så lång.
Full av känslor…
Minnen, tankar och funderingar.
Jag har ju faktiskt skrivit klart en fjärdedel, lagt mycket tid.
Ska det vara gjort i onödan?
Nej, jag ska fortsätta.
Viktigt att aldrig ge upp.
Viktigt att ha mål att sträva efter!
Viktigt att., uppnå dem..
Om man inte orkar då?
Om man nu är så helvetes jävla trött att man inte orkar någonting?
Om man är så trött att man inte ens kan jobba normalt?
Ja, eller överhuvudtaget…

Usch, jag pendlar mellan att känna mig som starkast i världen och minst på jorden.
Hel och lycklig.., trasig och deprimerad.
Sprudlande och oövervinnerlig!!
Svag och som största losern.

Jag är ju i och för sig bara människa.
Vi tänker ju såhär!
Gör vi inte det?
Vi känner ju såhär till och från..
Visst?
Det är inte bara jag.
Men ändå så kan man få för sig att man är ensam om det..

Det är viktigt att prata.

Nej, nu skiter jag i att bli sådär förbannat djup.

Igår fyllde Christian år. 24 år blev mitt allt ❤
Dagen var överlag väldigt.., speciell.
Kommer att bli svårt att återhämta sig efter den.

Ur boken:

”Ryser i hela kroppen när jag tänker på den!
En gång satt den så dumt till, att jag inte vågade gå in till frysen. Jag ropade på mamma, som inte var rädd för spindlar och bad henne att ”hjälpa mig”. Brorsan och jag iakttog vår mamma när hon närmade sig det svarta monstret. Hon gick försiktigt fram till den och petade på den underifrån. Spindeln blev som galen och sprang fort som bara den mot mamma längs väggen! Hon skrek och sprang. Brorsan som är livrädd för spindlar, skrek som tio stycken småtjejer. Jag själv både skrek och skrattade efter att ha sett mina två älskade springa skrikandes upp för källartrappen i all hast.”

_SAM1938

1/8- 2014 Självinsikt

Välkommen augusti 2014.
Jag kan inte direkt säga att jag har saknat dig…
Men jag hoppas att du kan sprida värme och glädje under dina 31 dagar,
innan du försvinner för att aldrig komma igen.

Hade en hel del läsare under gårdagen.
Jag håller med, man blir nyfiken på att läsa om andras relationer.
Ännu mer.., när de kanske inte är så bra?

De relationerna jag skrev om igår, de VAR bra!
De var för bra…
Resulterar i, att när det blir dåligt, blir det för jävla dåligt.

Min blogg är ingen plats jag använder mig av för att såra folk, inte medvetet.
Det är min plats för att kunna ventilera.
Bearbeta.
Min ”offentliga dagbok”.
Tyvärr kommer personer och känslor i kläm ibland och jag får helt enkelt ta konsekvenserna som kan komma.
För visst kan jag säga att det uppstod ”drama” efter gårdagens blogginlägg, men jag kan inte annat än att känna en oerhörd lättnad!
Jag vill inte låta en person ha kakan OCH äta den.
Jag tänker inte höja någon till skyarna och ge den ”ett bra rykte” för att den ska stå med fanan i topp, på MIN bekostnad. Inte när saker och ting inte stämmer i slutändan.
Jag vägrar att köras med. Och jag tänker definitivt inte utnyttjas på något sätt!

Jag är inte perfekt.
Långt ifrån.
Men jag är jag.

Jag.. Är väldigt tydlig och självmedveten.
Extremt!
Jag är dessutom väldigt snäll.
För snäll…
Tills, jag blir sårad.
Jag är väldigt öppen och delar ofta med mig för mycket av mig själv, just för att det inte finns någon spärr.
Jag maler och maler.
Jag berättar konkret för nya bekantskaper hur jag är och hur jag funkar.
Allt för att de ska ha förståelse.
Allt för att ett förhållande som börjar kännas seriöst ska fungera, för jag vill inte bli missförstådd eller lämnad… Inte igen.
Jag vet nämligen så väl vad konsekvenserna blir av det.
Vill inte ta några risker.
Försvarsmekanism..

Min bakgrund är väldigt traumatisk och mitt liv är präglat på grund utav det.
Vill inte bli lämnad, för jag har fått men för livet efter min mamma och kusins självmord.
De lämnade.
Den smärtan är obeskrivlig och kommer förmodligen alltid att leva kvar inom mig.
Den gör mig så skör.
Har blivit lovad så mycket och byggt upp förväntningar, för att de sedan ska slitas ifrån mig för att aldrig komma tillbaka!
Orkar inte mer… Kan., inte ta mer.
Det har blivit ett typ av handikapp.

Resultatet:
När jag blir lovad saker som inte hålls,
uppstår en fruktansvärd smärta inom mig.
Tortyr.
Kan jämföras med en brinnande eld på insidan av kroppen.
Okontrollerat. (Fruktansvärt för någon som har diagnosen OCD)
Kan inte hjälpa smärtan, kan inte heller ta bort den.
Jag är så jävla medveten om den, att jag är väldigt mån av att säga till min omgivning i tidigt skede:
”Lova mig INGENTING, om du inte till 100% kan hålla det. Aldrig”

Kontentan:
När jag ändå ”lyckas” blir sårad trots min tydlighet (på ett högre stadium),
blir jag så överväldigad av besvikelse, att min snällhet försvinner.
(Nej, inte för småsaker. Jag är inte galen!)
Jag kan säkert uppfattas som en.., psykopat?
Nej, det var väl hårt!
Men okej, vi kan säga att jag får ”psykopatiska drag”.

Men, vem får inte det.., som känner sig lurad, ledsen eller spottad på?

När man har lagt så mycket av sin energi för att berätta och förtydliga för att det faktiskt ska fungera, till ingen som helst nytta.. Då känner man sig så brutalt förlöjligad.
Nej, inte om personen visat ointresse från början. Då skiter jag i det.
Då antar jag inte utmaningen från start.
Men om responsen blir,
”Jag förstår. Nej jag lovar dig att jag ska minsann.. Jag kommer alltid att blabla för”
och sen visar det motsatta, då kryper det på på insidan.

Ja, jag är bra när jag är bra.
Men.., jag kan vara förbannat dålig när den sidan kommer till.

Men det finns ”ett skydd”. (Töntigt det låter när jag läser det högt…)
Att, lova mig ingenting , OM du inte kan hålla det.
Kan man bara hålla sig till den lilla detaljen, så skulle jag aldrig för mitt liv (!) såra med medvetenhet.
Då är jag din vän och en bra sådan.

Hopp, det blev sådär långt idag igen.
Behövde mest ge en förklaring till varför jag skrev som jag gjorde igår…
Inte direkt för någon annan, mer för mig själv för att få ännu mer självinsikt.

Vill inte att folk ska uppfatta mig som helt dum i huvudet, när jag faktiskt bara är lite dum i huvudet.
Med andra ord, helt normalt.
För alla är lite ”dumma i huvudet” på sitt sätt.
Det här är mitt sätt.
Skillnaden är att jag är öppen och vågar prata och berätta, så jag blir lättare att döma.
Men jag är inte mycket konstigare än någon annan.
Kanske helt enkelt bara modigare?

Några som är lite nyfikna på ”pappret” som jag fick av Angelica.
Det bifogar jag mer än gärna några bilder på!
bild 3

bild 2(1)

26/7- 2014 Ny dag, nya tag. Krig i min kropp…

Jag har mått bra idag. Fram tills nu…

Okej, klockan är bara 12:06 nu när jag sitter i min soffa och skriver.
Dagen är lång. Det kan hända mycket.

Jag hade så himla kul och trevligt igår kväll hos min älskade Angelica, tillsammans med henne och ett gäng andra sköna brudar!
Dans, musik, skratt, alkohol och tårta.
Vi firade Angelicas 25-årsdag och jag vet att hon var nöjd med kvällen ❤

Sen var det efterfest hos en "gammal vän", som nu mera bor i samma område som mig.
Vi var ett gäng hos honom, blandat både killar och tjejer.
Jag kom hem vid 02:30.
Hade ett leende på läpparna.

Känner mig inte alls bakis idag, utan var uppe tidigt och busade med Molly och Zoie.
Nyss städade jag hela lägenheten. Dammsög, skurade golv, torkade av lister.
Det vill till att man har det relativt dammfritt, när man har 4 små näsborrar som yr runt hemma på golvet.

Jag är så trött.

Nej, det är inget ovanligt att jag nämner det.
Jag kan inte hjälpa det…
Kan inte stoppa kriget i min kropp.

Min adhd driver mig. Kastar upp 20 bollar i luften, som jag sedan har svårt att hantera., nu när jag inte är så stresstålig. Hittar inte min gräns, utan kör kör köööör!!!!
Finns inget stopp och jag tröttar ut mig själv.
Min ocd, som är adhd:ns motsats, gör att jag måste ha min struktur. Det funkar inte att "bara köra". Var sak måste vara på sitt sätt. Tvång och kontroll.

"De två diagnoserna", krockar med varandra.
Bråkar om vem som ska ta mest plats.

Resultatet blir att det är ett jävla tivoli i mitt huvud.
Eller så kör jag på så fysiskt hårt, att jag varken äter, dricker eller vilar.
"En sak till", "Ja, men bara EN sak till". "Jag ska också bara".
En tävling mot mig själv.
Jag kan inte stoppa tävlingen, för där kommer tvånget in.
Jag kan säga till mig själv:

-"Nej Elin, gör nu inte så. Du vet att det inte blir bra! Elin? Hallå?! Lägg ner nu."

Men samtidigt som jag tänker det, gör min kropp något annat.
Den lyssnar, men bryr sig inte? Kör kör köööör!!!!

Sen står man där.

Ja men jo, det innebär nog att min adhd "vinner".
Men Ocd:n får "städa upp" efter situationen adhd:n satt mig i.
Sen kommer depressionen.
Okej.
Där har vi resultatet.
Första och andra diagnosen, leder till den tredje.
Men tack vare drivet i den ena utav dem, kommer jag lätt upp från det där
djupa som min depression sätter mig i.
Upp och ner, upp och ner.
Nepp, det behövs inget Liseberg för mig. Jag har fullt upp med min egen bergochdalbana.

Hopp, nu blev det ett sånt där,
"Hjärnan tänker, går rakt ut i fingrarna och ned i skrift utan att egentligen veta vad som skrivs? Kan även säga att det kommer från hjärtat."

Jo, jag mår väl helt okej för stunden. Egentligen så gör jag ju det.

Men ett av mina tvång är att gå in och kolla på Malou-klippet på youtube där jag medverkar, aningen för ofta…
Nyfiken på kommentarerna och vad människor egentligen tycker?
Av 49 kommentarer är 2 utav dem inte så snälla, medan de andra är fantastiskt fina!
Jag kan inte stoppa mig själv heller, utan jag bara måste "ställa" dem mot väggen som jag tycker.., inte är så snälla.

Jag fattar inte det där, varför man måste kommentera något om man ändå inte har något bra att säga?
Är det för att man "vill" vara elak? Eller är man bara empatilös?
Jag tror dock det handlar om en egen inre smärta som man vill få ur sig och då medvetet, eller omedvetet, lägger det på någon annan.
Men, tycker du inte om det, håll käften istället för att såra?
Ut och träna eller börja boxas istället för att bli av med din inre vrede?!
Jag står för att folk ska få ha en egen åsikt, men man kan behålla den för sig själv så länge det är riktat mot någon som kan såras. Och är det riktat mot mig, då kommer taggarna ut direkt!
Fast det är väl så, bakom skärmen är man trygg…

Folk som känner mig vet att Elin i Efter tio, är den Elin som de känner.
Och folk som säger att det är fejk, överdrivet och ber mig tagga ner, vet inte vem jag är.
Och skulle jag göra annorlunda, DÅ skulle det ju faktiskt vara fejk.

Så till alla er som läser. Tänk på vad ni säger och skriver till andra!
Alla kan slänga ur sig dumma saker, men var stolt nog att be om ursäkt.

Blir inget ur boken idag, utan det blir istället en bild från en av de som hört av sig till mig, på grund av "olika anledningar".
Denna personen är en av de få som jag givit lite extra av min energi till och det är jag tacksam för, för jag har fått så otroligt mycket tillbaka. Kram på dig, du vet vem du är ❤
Namnlös